Sörjer fortfarande!
Nu har det gått drygt 2 månader.. Igår var det exakt 2 månader sedan... och många kanske inte ser, eller hör att jag fortfarande sörjer. Men ibland är det riktigt jobbigt.
Har flera vänner som just nu är gravid, och skriver på facebook om hur magen växer, hur dem hört på bebisens hjärtljud, hur dem känner bebisen sparkar. Jag är jätteglada för deras skull... men samtidigt kan man ju inte låta bli att själv bli ledsen!
I måndags var jag även på specialistmödravården igen, för en efterkoll trodde jag. Det enda var att jag fick beskedet från obduktionen. Vilket inte sa mer än det jag redan visste. Att det var prune belly syndrom. Dessutom fick jag även se lite mått på bebisen. drygt 16 cm lång var han.
Men att vara tillbaka på Specialistmödravården igen var jobbigt, alla känslor kom tillbaka. Sitta där i väntrummet... huvva. Nästa gång man kommer dit är förhoppnings mycket mer glädjefyllt.
Har flera vänner som just nu är gravid, och skriver på facebook om hur magen växer, hur dem hört på bebisens hjärtljud, hur dem känner bebisen sparkar. Jag är jätteglada för deras skull... men samtidigt kan man ju inte låta bli att själv bli ledsen!
I måndags var jag även på specialistmödravården igen, för en efterkoll trodde jag. Det enda var att jag fick beskedet från obduktionen. Vilket inte sa mer än det jag redan visste. Att det var prune belly syndrom. Dessutom fick jag även se lite mått på bebisen. drygt 16 cm lång var han.
Men att vara tillbaka på Specialistmödravården igen var jobbigt, alla känslor kom tillbaka. Sitta där i väntrummet... huvva. Nästa gång man kommer dit är förhoppnings mycket mer glädjefyllt.
Kommentarer
Postat av: Tina
Huvva! Jag lider verkligen med dig!
Jag vet precis hur du känner de där med att vara glad för andras skull samtidigt som man slits i stycken inombords!
Kommer ihåg då en nära vän berättade att hon var gravid (hon hade haft ett missfall precis), glädjerus och illamående samtidigt :(
Du ska se att det snart tar sig igen och att det då får gå hela vägen med en frisk liten knodd! Men jag förstår att det ändå är jobbigt, det var ju en liten människa ni hade påväg, er människa!
Kramar i massor! <3
Trackback
